Väntan

Den där stunden av tålamodslös väntan precis innan ni kommer dundrande genom dörren är nästan värst.
Ni vet när man väntat på någonting i vad som känns en evighet och sen när det bara är någon timma kvar så står man nästan inte ut längre, så känns det.
Som att hela veckans längtan har samlat sig i kroppen och nu rinner genom ådrorna i ett rasande tempo, nästan kokar och fräser.
Jag går runt i huset och får ingenting gjort. Jag har till och med gjort en lista för att inte fastna trots att jag bannlyste skrivna listor för länge sedan när orken nästan tog slut.

Det spelar ingen roll, när jag hör era röster i hallen, bubblandes som champagne i munnen på varandra till mannen som står och ler så lugnar sig stormen och hjärtat dunsar ner och landar mjukt i den där känslan vi kallar kärlek.

Det här med missarna

Det är fortfarande ljust ute när jag hämtar mannen utanför jobbet. Vi är förväntansfulla, vi skall åka och titta på en ny bil, en sådan som passar vårt nuvarande liv bättre.
Allt ser bra ut på bilderna och efter samtal med firman bestämmer vi att det nog är värt resan på de 25 milen. På vägen samtalar vi om hur det kommer kännas att åka tillbaka i vår nya bil, den svarta, blanka, fina och vi hinner samtala om mycket annat viktigt i livet också under resan genom skogarna.
Det är nästan bara skog märker vi efter en stund. Då och då dyker ett litet samhälle upp för att lika snabbt försvinna igen och slukas av träden och mörkret som nu fallit.

Vi kör vilse, vi stannar vid vägkanten ett antal gånger och skrattar åt GPS.:en som hela tiden tappar signalen. Vi får nästan bensinstopp utanför den lilla orten som vi trodde skulle ha en mack, det visade sig vara fel.

Väl framme ungefär en kvart innan stället stänger ser vi bilen utanför, vi kliver ur och försöker se det hela positivt. Den är verkligen väldigt ful, ful och skadad lite överallt. Sätet på förarsidan är malätet med stora hål och där lacken har släppt har någon gjort ett tafatt försök att måla över det men utan vidare framgång.
Vi provkör ändå, vi tittar på varandra lite från sidan och hejar glatt på de få positiva sakerna vi märker, den går ju bra, ja förutom bromsarna då som inte riktigt fungerar.

Vi hoppar ur och lämnar tillbaka nycklarna, det fanns aldrig ens på kartan egentligen att köpa den. Vi sitter i bilen igen och inser att det kommer ta ytterligare 2,5 timmar att komma hem.

Vi skrattar en stor del av den vägen. Vi köper latte på macken och äter lakritscenter fast det är Måndag. Vi pratar om livet och om oss, om barnen, jobbet och det ganska roliga faktum att vi var helt säkra på att vi skulle ha åkt en annan bil hem.
Precis då blir vi omkörda av en sådan bil vi trodde vi skulle åka i, som att ett parallellt liv kör om oss, vi skrattar mer.

Det var en stor miss med bilen, trots bra magkänsla och efterforskningar, men där i vår gamla bil med skrattet i magen och de mörka skogarna som susar förbi mitt fönster tänker jag ändå bara på att jag är mycket lyckligt lottad.

Mjöl som yr och grus under skorna

Idag är en varm dag här i de Sörmländska skogarna, i dubbel bemärkelse. Termometern visar 10 grader och inte ett spår finns kvar av veckans snötäcke som gav ett stänk av julkänsla och vinterhumör.
De små längtar efter att susa med tårade ögon på snowracern bakom fyrhjulingen och jag längtar efter att köra dem. Jag längtar efter att bygga snögubbar och grilla korv över öppen eld.
Vi längtar till skidor, glögg med tjock vante runt koppen och den där känslan i hjärtat när stora flingor dalar ner i mörkret utanför fönstret när skymningen sänker sig.

Vi bakar lussebullar och pepparkakor, mjölet yr istället för snön och skratten ekar här i skogarna. Jag och den stora går en promenad ensamma, en skön runda med den ljumna luften i lungorna när vi faktiskt joggar halva sträckan, gruset knastrar under sulorna i takt med andetagen.

Vi renoverar lite samtidigt och ikväll är allting precis så där rörigt, roligt och varmt som man kan önska.

Julpynt, regn och första advent

Vi skall ta fram lite ljusstakar tänker vi, lite ljus här i de Sörmländska skogarna som ter sig ganska mörka nu den här årstiden fram till snön anländer.
Vi hänger upp, sätter fram, drar kablar.
Vi kan inte hejda oss, jag vet att de små vill vara med och ta fram tomtarna så efter att ha plockat fram de två största tvingar jag mig att lägga tillbaka kassen under trappan.
Jag älskar julen, vi har två allergiska  i familjen därför är vår julgran vit som snö och med alla de små tindrande ljusen ser den ut som tagen ur en vintersaga om kung frost, jag älskar den med.

Vi dricker glögg på trappan och slår in alla paketen, lackstaven ger en svag doft av förväntan för det som komma skall.
En lite röst i andra änden av telefonen
– Jag önskar dig en glad advent
– Jag önskar dig en glad advent också
Knytnäven  i magen, den jag är van vid. Jag håller emot, spänner magmusklerna så den bara blir en duns i det inre som klingar av långsamt.
Jag vet hur det känns säger han, även om det var länge sedan för mig.
Andra advent blir ännu finare.

Det där med julklappar

Det här med att ha en brokig familj, som ett lapptäcke, ett fint. Lite ihopplockat, men många. Jag har alltid önskat mig en stor familj, jag har så länge jag kan minnas velat bo på landet. Jag minns i tidiga vuxenlivet då de flesta flyttade till staden, jag hyrde hus på landet, en liten stuga på ett berg, redan då tänkte jag att det var så det skulle vara. Jag brukar tänka på det.

Jag och mannen handlar julklappar, vi skall hålla det inom rimlig nivå i år och skall bara handla till barnen i närmsta familjen. Det blir nio att handla till säger jag, va! säger han, ja det blir nio. Jag känner att jag säger det med ett leende som liksom fastnar i ansiktet och han stryker mig över kinden och håller sig nära mig hela kvällen i köpcentret.

Tandborstar och Tystnad

Jag minns i början av den här karusellen som nu är livet. Det känns som en evighet sedan, en helt annan tid. Det var svårare att hantera saknaden då den förlamade mer och jag plockade alltid undan de små tandborstarna med gråten i halsen när min vecka var slut, det är ett av mina starkaste och klart sorgligaste minnen jag har av den tiden.

Det har gått många år nu, livet är annorlunda, saknaden är annorlunda, inte mindre men den har en annan skepnad idag. Nu plockar jag inte inte undan tandborstar, jag har lärt mig mer hur jag skall tänka även om jag ibland misslyckas.
Jag är mamma alltid, det här är deras hem alltid.
Nu när jag bostar tänderna en Tisdag med tystnaden som ackompanjemang hittar jag en liten vit gummigubbe bakom den uppskattade polkatvålen, den får mig att le, den får mig att se det lilla ansiktet framför min som ställde gubben där.
Kanske som en liten påminnelse till mig, leendet som fick börja morgonen färgar hela dagen, det är lättare att sakna någon med leendet kvar.

Stillhet

Morgonen är kylig, frosten glittrar i solen som skärvor av glas när vi sakta vandrar upp grusgången till parkeringen, alla väskorna in i bakluckan.
När jag lämnat av dem vid skolan kör jag vidare till det nya projektet, det som kommer att förändra så mycket.
Jag sätter på radion på nästan det högsta och målar medan timmarna flyger förbi.
Väl hemma igen plockar jag undan. Det finns lego, färglada vätskor i små glasflaskor, kalle anka tidningar och rester av den lite sena frukosten.
Jag rensar hallen och plockar lite bland kläderna.

Sen är huset tyst och rensat, ordning råder.
Jag tar ett djupt andetag och saknar det där lite stökiga, jag saknar det så mycket att jag bara sätter mig ner medan klockan i köket tickar. Jag dricker en kopp hett starkt kaffe i stillhet med endast ett stearinljus tänt på bänken.
En vecka, en evighet.

När snön kommer

Det är sen kväll, egentligen lite för sent för att stå med tandborstarna i högsta hugg. Jag känner redan den där lilla stresskänslan av att vara sen, sömnen är så viktig för de små. Men ibland förlorar vi oss i middag, lek och sällskapspel.
Det är då det händer.
Den lilla är av någon anledning i hallen och jag hör hans skrik som om han stod precis bredvid,
– Det snöar!!!!!!
Båda far iväg så tandborstarna välter och tvättställningen står en stund på tre ben och svajar oroväckande.
Jag är trött, trött och lite stressad och ändå, jag kan inte låta bli att le. De nästan hyperventilerar och pratar i munnen på varandra, det snöar, tänk om det går att leka i snön i morgon (vilket jag vet att det inte kommer att göra men väljer att inte informera om, vill inte förstöra ögonblicket)
Det blir ännu senare än tänkt men i morgon är det Fredag och har vi en gnutta tur ligger iallafall några flingor kvar på marken när vi börjar veckans sista dag.

Det där med kärlek

Hon hade hört den på en föreläsning, en annorlunda definition på kärlek, ett sätt att se på det som efteråt fick mig att fundera. Ni vet hur det känns när det ligger en tanke eller en mening i bakhuvudet och flyter runt i medvetandet som en inte helt obehaglig irritation.

Jag minns inte ens exakt hur definitionen var men andemeningen var

”Att ge sitt hjärta och sin själ till en annan människa och på det sättet ge denne möjligheten att helt förgöra dig och sedan lita på att hen inte gör det”

Det är ett nytt sätt att tänka på det, det ger en bild av vad riktig kärlek är tycker jag och samtidigt en fingervisning om hur försiktiga vi måste vara om någon annan väljer att ge dig den möjligheten.

Frågan man skall ställa sig är kanske, har jag någonsin givit en annan människa möjligheten? Hur skulle det kännas att göra det? Skulle det vara värt risken?

Får mina barn den utan att kunna påverka det själva, antagligen.

Det här med att det rullar på

Hon och jag sitter som vanligt när vi ses med varsin stor räksmörgås framförs oss, vi toppar med en chokladboll och en stor latte. Vi gör det av den enkla anledningen att vi faktiskt tycker om att äta. Vi pratar om äktenskap, om barnen, jobbet och om livets pussel och överraskningar. Vi pratar om när det finns stunder i verkligheten då allting faktiskt bara rullar på. När vi var yngre hade vi säkert tyckt att det lät hemskt, så tråkigt så man nästan skulle ha ramlat baklänges, så känner vi inte längre.

Att saker och ting bara rullar på, att det varken är hysteriskt roligt och spännande eller alternativt på randen till katastrof är skönt och lite fint. Vi tänker som så att skall vi leva det liv vi lever nu, i förhopningsvis minst 50 år till kanske man skall luta sig tillbaka och bara uppskatta de fina stunder då allting faktiskt bara rullar på.