En tyst höstdag

Ni reser för helgen och tystnaden sänker sig över livet som en dov saknad.
Ute blåser de bruna löven omkring som i en vild dans och solen visar sig inte på hela dagen.
Det blir ett mörker inomhus med, som att dagen aldrig riktigt börjar och vi har svårt att ta oss ur sängen på morgonen trots att kaffet är urdrucket för länge sedan.
Vi höststädar på tomten, vi bär in allt det som minner om soliga dagar vid poolen och varma höstdagar som vi haft många den här säsongen.

Imorgon hämtar jag er igen, jag kryper upp i soffhörnet med en bra bok, tänder några ljus och tänker att aldrig annars längtar jag så mycket efter en Måndag här i de Sörmländska skogarna.

När fantasin får en chans

Av olika anledningar plockas plattorn bort den här veckan. Vi brukar ha ”plattfri tid” men har nog aldrig plockat undan dem helt men den här gången blir det så.
Jag tänker i mitt stilla sinne att det kommer bli krångligt, svårt och resultera i ganska mycket tjafs. Jag säger lugnt att det här blir en annorlunda vecka. Vi skall röra oss ute varje dag och gå eller cykla, vi skall hjälpas åt med måltiderna och kanske gjuta i betong och göra smycken.

Vad som händer är lite skrämmande men härligt, ingen säger emot. Dag tre står det olika gubbar högt och lågt i hela huset när jag vaknar. De står i olika formationer och är en del av en lek jag inte förstår. Vi går ut i solen varje dag och pratar om hösten och händelser som varit. Vi lagar luncher tillsammans som de små garnerar som restaurangtallrikar. De bakar helt själva och läser receptet noga innan kakan som blev fantastisk får stå för mellanmål den dagen.

Vi vuxna sitter mycket vid våra plattor och telefoner, vi delar och fotar, se bara flödet på alla sociala medier. Men jag känner efter de här dagarna att deras fantasi blockeras. Nu flödar den fritt och det enda spel de spelar lite på eftermiddagen är ett sportspel där de rör hela kroppen och spelar tillsammans och deras glada rop ekar i väggarna.

Jag tror att jag hädanefter kommer införa plattfria dagar istället.

Det där att leva med barn

Första dagen tillsammans, det är som att vi sitter ihop, som att vi är två olika delar av ett kardborrband. Varma händer som lätt stryker armen, pratet som bubblar i en jämn ström. Lugnet som plötslig sänker sig över gården samtidigt som liv och rörelse återvänder på det där barnsliga sättet jag saknar varannan vecka.
Vi tillverkar roliga lyktor av två överdimensionerade pumpor så kärnorna skvätter i det nystädade köket.

Höst

Löven har gulnat på träden och det röda sprakande faller sakta till marken. Hösten är här nu, ofrånkomligt, vackert och underbart. Luften är krispig och hjärtat är lugnt, själen ligger inbäddad i tillförsikt om att saker och ting iallafall kommer att bli annorlunda.
Det här är en härlig höst, solen värmer oss ofta, ibland så vi tror att det fortfarande är Augusti månad.
Vi grillar på helgerna och äter med tallrikarna i knät på trappan i södeläge eftersom vi plockat in bordet och stolarna för länge sedan. Det är mörkt tidigt på kvällen och sent på morgonen men de levande ljusen kastar hemtrevliga skuggor på köksväggen till frukostkaffet.
Allt har sin tid.

Det där med vägvalen

När jag kommer hem är det kyligt i huset, kyligt och mörkt. Först tänder jag inga lampor utan tar av mig skorna och vandrar omkring sakta i mörkret och tänker att alla kontraster i livet är inte av godo. Men sedan kommer vägskälet, den korsningen jag stått framför nu varannan vecka i snart sex år. Antingen låter jag saknaden ta överhanden och lägga sig som en grå blöt filt över själen eller så väljer jag den andra vägen.

Jag väljer den andra, jag tänder i kaminen, jag ser till att stearinljus brinner på vardagsrumsbordet. Sen tar jag en kopp hett kaffe, en spännande bok och kryper upp i våran mjuka överdimensionerade soffan. När mannen kommer hem sitter vi där tätt tillsammans och ser på tv.

Det blir lite ljusare och lite varmare, men det gör inte att jag saknar dem mindre.

När klockan springer fortare

Vi startar morgonen lugnt, frosten ligger som ett gnistrande täcke över gräsmattan.  Små rufsiga huvuden under filtarna i soffan.  När klockan går mycket fortare än vår vilja att åka iväg Måndagar så blir tiden plötsligt knapp. Vi springer lite förvirrat runt alldeles försent och letar efter de tjocka tröjorna, fingervantarna och packar veckoväskan och gympapåsarna.

Vi går snabbt men ändå som vadandes i sirap, saknaden hänger där i luften som en tunn slöja  och de där tröjorna byts minst tre gånger. Vid lämning samlas de upp av vännerna och försvinner med en snabb vinkning och jag åker vidare med blicken riktad rakt fram.

Morgonen är bedövande vacker, vid vattendraget jag passerar står dimmslöjorna vid ytan, mystiskt och helt fantastiskt.  Värmen och kärleken i bröstet dröjer sig kvar den här morgonen efter en helg full av familj, vänskap och kärlek. Det känns välsignat att vara här, någonstans här mitt i livet.

Det där med familjen och fullt hus

Det är någonting visst med att ha hela familjen samlad under samma tak. Jag får en känsla av att det är festligt, att det är viktigt. Jag tror att julen är det som ligger närmast i tanken, eller midsommar för den delen, eller födelsedagar.

När jag tänker efter så händer det lite då och då. Just denna gång var det jag som hade fyllt, den bästa presenten var att alla kom, att alla sov över och att vi fick dricka färgglada drinkar när natten sänkte sig över de sörmländska skogarna och grilla hamburgare, äta kladdkaka och dricka hett kaffe i solen hela söndagseftermiddagen.

Att ständigt bli förvånad

När vi sitter tätt ihop i soffan med varsin pläd över knäna och beundrar vårt nya stora rum säger den lilla helt spontant,
– Tänka sig att han byggt det här helt själv från grunden, det är helt fantastiskt!!
– Eller hur, visst är det svarar jag och tänker i mitt stilla sinne att det skulle jag vilja kunna, vore häftigt.

Men det sammanfattar faktiskt ganska bra hur jag ser på den där mannen som aldrig hittills iallafall har slutat förvåna mig.

Tanke från en Måndagstur

Vi sitter i bilen jag och den stora, landskapet susar förbi i alla sina färgsprakande nyanser, det är vackert, det är höst.
När vi styr bilen mot ICA och veckans inköp av mat samt tilltugg för födelsedagsfirande som går av stapeln denna kväll säger han

– Du fyller ju 42 år idag,
– Mmmm, svara jag, så är det.
– Herregud du är ju snart halvvägs till hundra!

Så kan man ju också välja att se det.

Det där med kvällsprat

Skymningen har lagt sig i de sörmländska skogarna. Vi ligger och läser kvällsboken där det är varmt och ljust. När vi har slagit igen boken så pratar vi en stund, han frågar mig vad jag tycker är bäst med honom, jag måste nämna tre saker.
Jag säger att det är lätt, du är kreativ, positiv och rolig att vara med.
Vad är bäst med mig då?, frågar jag tillbaka.
Att du är kretiv, positiv och rolig att vara med svarar han snabbt. Vad borde jag förbättra då?, frågar jag
Ditt humör ibland kanske men framförallt ditt mode, du är inte bra på att matcha saker.
Jag kan inte sluta skratta inombords.