På en sekund

Vi vaknar försent den dagen, stressar sådär lite lagom så vi är småirriterade när vi äntligen trycker in oss i bilen med väskor som fastnar och skosnören som vi snubblar på, ni vet en sån där morgon då det inte tas några instagrambilder direkt. Tidigare den morgonen har vi sett att myrorna kommit tillbaka i hallen och musen har käkat hål i soppåsen så det droppar sur fil över köksgolvet.

I bilen andas vi och tänker nog båda att den här dagen lämnar hittills lite övrigt att önska. Då får jag sms, min syster med familj har blivit påkörda av en buss, jag tappar ett andetag innan jag läser vidare att alla klarade sig men bilen åker till skroten.

På en sekund så hade allting kunnat varit annorlunda, så fort går det. På en sekund hade jag kunnat förlora några av de viktigaste människorna.

Mannen och jag ser plötsligt ut genom den lite smutsiga rutan med andra ögon, jag ser på honom från sidan och tänker en sekund, så fort går det.

 

Att ha ett bröllopshäfte

En av de bästa sakerna vi gjorde på bröllopet var bröllopshäftet. Det kan vi tacka en fin vän för, det var hennes idé. Först tänkte jag att det verkade lite överflödigt men nu såhär i efterhand vilken tur.
Vi skrev bland annat saker om varandra som inte den andra fick se innan.

Vissa dagar då livet känns lite mindre charmigt, när det är lite svårare att hitta leendet som fastnar mer som en grimas halvvägs. Dagar då konsumtionen av pommes har överskridit vad den borde och det inte finns tid för motionsrundan. När ingenting riktigt gått smidigt på jobbet och känslan av att inte räcka till hemma, som mamma klibbar i nacken och fortsätter nerför ryggen, då tar jag fram det där häftet med fina pärmar, sidenband och slår upp vad han skrev.

”Det är så lätt att vilja dela resten av mitt liv med henne. Hennes energi och idérikedom och viljan att alltid göra något är egenskaper vi delar. Samtidigt är hon otålig och lite hetsig, vilket gör att man aldrig vet hur något skall sluta. Det gör ju onekligen livet ganska spännande.
Jag älskar henne. Hon har en inställning till det som är viktigt i livet som gör det svårt att inte älska henne”

Plötsligt sprider sig en värme i kroppen och den klibbiga känslan rinner av, den landar i en pöl på marken vid mina fötter och jag kliver över den. Den finns någon som ser mig på det sättet, den där mannen vid bordet som sitter med ögonbrynen lite rynkade vid sitt ritprogram, han ser mig så och det känns ganska fantastiskt.

Priset vi betalat

Idag sålde vi vår gamla lägenhet, eller min egentligen från början. Vi gjorde en förlust, en ganska stor får jag lov att säga rent ekonomiskt. Vi har diskuterat det mycket mannen och jag, hur det känns och att vi måste paketera det och låta det tillhöra det förflutna fast det är surt.

Jag tyckte om lägenheten, den knarrande trappan till övervåningen, den stora balkongen, klädkammaren där jag och den store målade döskallar på alla väggar under sjörövarperioden. Lägenheten kommer alltid ha en plats hos mig, det var där jag började andas igen och det var den som gav mig och barnen trygghet och ett hem under den första tiden, alla ni som börjat om vet vad den innebär.

Att våga börja om kostar, vi pratar om det i bilen när vi varit hos mäklaren, klart det kostar.

Att vi vågat börja om och hittat hem sent i livet har dock kostat oss annat som aldrig går att mäta i pengar, sådant som gör att pengar plötsligt känns helt ointressant.

Att stilla börja dagen

DSC_0055

När jag vaknar hör jag fåglarna genom fönstret och solen letar sig in under rullgardinen. Golvet känns lite kallt mot fotsulorna och jag tassar tyst ner och sätter på kaffet. Innan dagen börjar snör jag på mig träningsskorna och gruset knastrar i takt med stegen.

Dagen börjar stilla och solen värmer redan. Insekterna har vaknat till liv och ljudet  ligger som en mjuk matta över skogen. Den här morgonen börjar stilla, den här morgonen går jag ensam längst vägen och sorterar allt som hänt på sista tiden.

När jag närmar mig gården igen tänker jag på uttrycket att ”ibland måste man stanna upp och låta själen komma ifatt”.

Det kommer jag aldrig mer att underskatta

Funderingar i regnet

Jag försöker fotografera idag, jag funderar på varför det är så svårt att hitta en bra yta hemma hos oss där det inte står diverse pinaler. Små skott till färgglada leksaksgevär, lego i alla dess former, tidningar, kameror, mobiler, jag skulle kunna fortsätta i en evighet.

Det är för att det bor människor här tänker jag sedan, människor som tycker om saker, som hela sin vakna tid har något projekt för handen, stor som liten.

Jag ler när jag ser den lilles skrivbord där han testat någon ny form av pärlor som tillverkas av servetter och akrylfärg.

Jag undrar varför vi alla är lite irriterade idag, vi kryper upp i soffan och ser på deckare, vi spelar memory och trycker bort det som börjar mala i magen. Det där med en vecka, en vecka som snart är slut.

Jag undrar vad jag skall lägga i ”ljustaksflaskorna” för att välkomna våren, och jag funderar på hur jag skall få kommande vecka att gå bara lite fortare.

DSC_0017

En ensam kyckling

Den lilla kommer hem lite röd om kinderna med en kyckling han har gjort i skolan, den är inslagen som present i en mycket stor låda.
– Perfekt när vi skall påskpynta,  säger han och plockar även fram ett påskkort.
Absolut tänker jag och börjar fundera på att jag någonstans ute i ladan sett kartonger som det står påsk på.

Sedan slår det mig, lite från sidan, det är nästa vecka, alltså inte min.

Jag kommer inte att klättra runt i ladan för att leta fram kartongerna.
Ingen kommer att blåsa och måla ägg här i de sörmländska skogarna.
Min kvalificerade gissning är att jag kommer dela en flaska gott vin med mannen som är mitt ankare i livet och låta den taggiga saknaden landa i det faktum att veckan efter åker vi alla fyra bredvid varandra nerför backarna i Sälen.

Mitt påskpynt kommer med all säkerhet bestå av en ensam kyckling.

Glada skratt, sol och köttbullar

Idag fylls gården av små glada röster, helgen är välkommen mer än någonsin. Vi dricker hett kaffe i solen och de små springer runt i sina byggbyxor och kör ansvarsfullt fyrhjulingen ner till skjulet som inte orkade stå emot snön, deras sommarprojekt att köra upp till vedbacken, får jag gissa tar det nog faktiskt sommaren innan det blir färdigt. De arbetar tappert och avslutar med köttbullsspett på altanen efter en halvtimmas slit.

Syster med familj kör in på gården, vi fotograferar tills vi får kramp i avtryckarfingrarna allihopa och får några riktigt bra bilder, sedan radar vi upp oss i soffan som hela svenska folket och följer Måns väg till en ganska tippad seger.

Nu är huset tyst, jag sitter med hett kaffe i slutet på dagen och hör köksklockans tickande mot en ny dag. De andra sover på övervåningen och jag tror att idag skall min hand stryka en extra gång över de små kinderna innan även jag ger upp för dagen. Bara för det enkla faktum att de är här, bara för att de förgyller min dag och fyller den med klingande skratt, spännande upptåg och helt galna diskussioner om arbetslöshet.

Att längta efter att axeln skall läka

DSC_0130

Idag vaknade jag av två små röster som viskade utanför sovrummet. När de kommer in  med frukost på en silverbricka för att jag skall slippa laga frukost med min onda axel så svämmar mitt hjärta över. En sådan omtänksam handling av de små som jag har en del i att ha uppfostrat. Kaffet är varmt och gröten har aldrig smakat så gott.

Sedan njuter jag i solen medan den lilla är hos en vän och den stora kör runt på fyrhjulingen och njuter av att våren faktiskt idag inte bara knackade på dörren utan brakade in med besked.

DSC_0144

På förmiddagen kommer beskedet som ändrar hela vår tillvaro, fabriken lägger ner! Vissa dagar känns det mycket opraktiskt än andra att vi arbetar på samma fabrik.

Nu börjar snart ett nytt skede i livet och jag hoppas att jag och vännen får chansen att göra det vi lite smått har planerat.

Allt du ville ha

När kvällen sänker sig och ljusen nästan brunnit ut säger hon med eftertanke,
– Du fick tillslut allt du ville ha.

Jag funderar lite på det i efterhand. När ögonen hamnar på mannen som sitter vid andra sidan bordet och jag ser vårt liv tillsammans, på gården, med familjen i fokus.
När jag går ner i smedjan och slipar världens vackraste metall (i mina ögon) i skenet av den begagnade lysrörsarmaturen som vi köpte under en motorcykeltur en sommar för länge sedan.
När vi planerar resan till fjällen med barnen, spelar sällskapsspel och bygger ut för att barnen skall få egna rum tänker jag på det, jag fick allt jag ville ha.

Frågan är vem som får betala priset för det.

Rastlöshet & Längtan

En av sakerna med att leva varannan vecka är att jag lärt mig vad det betyder att trots alla saker som finns att göra ändå känna mig rastlös. Det har ingenting med tristess att göra utan enkom med längtan. Den lite molande känslan i magen av att kan det inte bara bli Måndag, rätt Måndag.

Jag och mannen far omkring hela dagen mellan sålda lägenheten för att kontrollera allting, Tempo för att hämta silver till en beställning och på gården för att  sköta hönor, fotografera smycken och plocka ordning på lagret. Vi skrattar ganska mycket idag, och kramas, och hostar i den envisaste förkylningen som gjort entré detta år i alla fall.

Levandet tar tid idag, längtan ersätter saknad och det är en mycket varmare känsla trots allt.