Det där med julklappar

Det här med att ha en brokig familj, som ett lapptäcke, ett fint. Lite ihopplockat, men många. Jag har alltid önskat mig en stor familj, jag har så länge jag kan minnas velat bo på landet. Jag minns i tidiga vuxenlivet då de flesta flyttade till staden, jag hyrde hus på landet, en liten stuga på ett berg, redan då tänkte jag att det var så det skulle vara. Jag brukar tänka på det.

Jag och mannen handlar julklappar, vi skall hålla det inom rimlig nivå i år och skall bara handla till barnen i närmsta familjen. Det blir nio att handla till säger jag, va! säger han, ja det blir nio. Jag känner att jag säger det med ett leende som liksom fastnar i ansiktet och han stryker mig över kinden och håller sig nära mig hela kvällen i köpcentret.

Det där med kärlek

Hon hade hört den på en föreläsning, en annorlunda definition på kärlek, ett sätt att se på det som efteråt fick mig att fundera. Ni vet hur det känns när det ligger en tanke eller en mening i bakhuvudet och flyter runt i medvetandet som en inte helt obehaglig irritation.

Jag minns inte ens exakt hur definitionen var men andemeningen var

”Att ge sitt hjärta och sin själ till en annan människa och på det sättet ge denne möjligheten att helt förgöra dig och sedan lita på att hen inte gör det”

Det är ett nytt sätt att tänka på det, det ger en bild av vad riktig kärlek är tycker jag och samtidigt en fingervisning om hur försiktiga vi måste vara om någon annan väljer att ge dig den möjligheten.

Frågan man skall ställa sig är kanske, har jag någonsin givit en annan människa möjligheten? Hur skulle det kännas att göra det? Skulle det vara värt risken?

Får mina barn den utan att kunna påverka det själva, antagligen.

När klockan springer fortare

Vi startar morgonen lugnt, frosten ligger som ett gnistrande täcke över gräsmattan.  Små rufsiga huvuden under filtarna i soffan.  När klockan går mycket fortare än vår vilja att åka iväg Måndagar så blir tiden plötsligt knapp. Vi springer lite förvirrat runt alldeles försent och letar efter de tjocka tröjorna, fingervantarna och packar veckoväskan och gympapåsarna.

Vi går snabbt men ändå som vadandes i sirap, saknaden hänger där i luften som en tunn slöja  och de där tröjorna byts minst tre gånger. Vid lämning samlas de upp av vännerna och försvinner med en snabb vinkning och jag åker vidare med blicken riktad rakt fram.

Morgonen är bedövande vacker, vid vattendraget jag passerar står dimmslöjorna vid ytan, mystiskt och helt fantastiskt.  Värmen och kärleken i bröstet dröjer sig kvar den här morgonen efter en helg full av familj, vänskap och kärlek. Det känns välsignat att vara här, någonstans här mitt i livet.

Det där med egentiden

Det är rätt vecka här i de sörmländska skogarna, veckan med näringsriktiga måltider och rutiner på morgonen, Det är veckan med skratt och liv i huset och dagarna bara flyger förbi. Mannen åker själv till IKEA idag, jag är hemma med de små och deras vänner.

Plötsligt finner jag mig själv bara vandrandes runt i huset, de leker själva nuförtiden. Den store fick jag skjutsa iväg eftersom han skulle med en vän och handla. Den lille leker däruppe med sin vän som skall sova över.

En ny tid har kommit, det finns plötsligt egen tid och jag sätter mig i soffan på altanen med solen i ansiktet och min spännande deckare. Det finns egen tid samtidigt som skratten hörs ända ut. Det hände någonstans på vägen.

Det är spännande hur livet med dem förändras, precis hela tiden.

 

Bara du blir lycklig

Han sitter och klurar på sina matteuppgifter, jag vet att han har lätt för sig, han förstår på en gång det logiska tänkandet jag själv alltid haft lite svårt för.

– Mamma, jag vet inte riktigt vad jag vill jobba med när jag blir vuxen.
Han säger det lite bekymrat som om det var bråttom med beslutet.
– Nej men det behöver du ju inte bestämma nu, du har ju gott om tid att tänka på det.

Jag vet att han har tiden för sig, att det är minst fyra år kvar innan han behöver fundera närmare på det.

– Jag vet att jag inte vill resa i mitt jobb iallafall, och inte jobba så mycket hela tiden.
Han säger det med stadig säker röst.

Jag vet inte hur jag skall formulera det, men jag talar om för honom att han skall göra det han brinner för, arbeta med någonting som han älskar. Jag bryr mig inte om vad han blir, bara vem han är,

– Jag vill bara att du blir lycklig, det är allt jag önskar, säger jag, så är det.

 

Helt plötsligt

Jag kommer in i hallen, skorna som står där har storlek 41, den svarta jackan är köpt på avdelningen för vuxna fast i storlek small. Jag hör ett hej från vardagsrummet.

Vi sitter vid köksön och samtalar lite skämtsamt med varsin kopp te, jag skojar om någonting och fäller en kommentar jag inte ens minns nu i efterhand, han skrattar och säger.
– Lite lustig kommentar från en kvinna som önskar sig glada gummistövlar i födelsedagspresent.

Det är då det händer, jag ser personen framför mig som håller på att bli vuxen, vi pratar med varandra på ett annat sätt allt oftare, de där skorna, den där jackan…
När hände det, jag vände mig ju bara bort en kort stund.

Häpen fortfarande

Vi bygger ut huset, alltså ett stort rum till, helt från grunden.
Han gör det själv och man kunde tänka sig att det skulle ta lång tid.

Jag ligger en månad före mitt tidsschema säger han lite i förbifarten på väg till fabriken. Nu är det dags att köpa tapeter .

Det faktumet gör att vi kan börja tidigare med renoveringen av barnens rum, att vi definitivt kommer att vara klara till jul och att vi får tid över för det där andra projektet som kommer svälja mycket tid kommande år.

Han slår mig fortfarande med häpnad den där mannen.

Av alla mina äventyr

DSC_0319

Idag fylls huset av ljud, av skratt, av varm middag i kvällssolen och jag tänker att såhär skall livet vara.
Jag tänker på livets resa till den här punkten, till den här stunden då era röster värmer mitt hjärta och läsläxan görs under en filt i soffan på altanen.
Jag tänker på livets alla äventyr.
Den tiden då jag bodde på en farm i Australien, klippte får och vallade hundratals kor med jeep. Då jag gick vilse i deras vildmark och inte fattade allvaret fören efteråt.
Jag tänker på alla galna jobb jag provade och hur jag för länge sedan sa nej till att bli lärling hos en guldsmed.
Jag funderar på de åren jag startade och drev café i staden som på den tiden var liten, funderar på luffen i Thailand när jag sedan sålde.
Jag funderar på när jag blev ansvarig för en liten butik på den där ön, där stod jag med hett kaffe på trappan bakom butiken och tittade på havets vilda dans i November.
Livet har bjudit på en del spännande.

Men av alla de äventyr livet bjudit på, av alla de resor jag varit med om och alla saker som hänt är ni två, utan tvivel mitt allra största härligaste äventyr.

Blå skor och en stadig hand

Idag går vi en kvällspromenad mannen och jag, egentligen har jag ingen lust från början. Jag sitter nerkrupen i soffan och ser på en tårdrypande film med hörlurar och skålen med frukt så nära att jag knappt behöver sträcka ut handen.
Jag stänger ute saknaden ikväll, jag stänger ut tystnaden och helgens stökiga rester av den stora trasselsudd som är vår familj.

Så jag tvekar när han frågar, ni vet när man helst bara vill dra filten ännu tätare och glida bort i en annan värld, en värld där allting har bakrundsmusik vilket skulle hjälpa ibland och där alla är sådär charmigt sjaviga, men i sista sekunden ändrar jag mig.

Vi går i kvällssolen den kort promenaden, det är en magisk kväll och sjön är som en glittrande spegel där solen reflekteras och kastar tillbaka solkatter som får mig att kisa fast klockan är sent. Det gröna runtomkring ser nästan målat ut och blommornas doft och luftens surrande gör att jag är tacksam för att jag ångrade mig.

Han har en varm stadig hand den där mannen, vi går i takt och skrattar länge när vi av en händelse ser att vi båda köpt blå gympaskor.

Att spara

I kväll ligger dimman över ängarna här i de sörmländska skogarna, gräset är tungt av regnet och mörkret kommer sakta krypande vid skogskanten. En flock hjortar har vågat sig in på ängen och betar i lugn och ro. Jag vet att jag snart måste störa dem när jag går ut till hönsen och stänger.

På övervåningen sover de små sedan ett par timmar och när jag hänger tvätten kikar jag in och ser de rufsiga huvudena på kuddar med star wars och fotbollsmärken, jag står kvar en stund i dörröppningen och sparar bilden. Jag lägger den långt bak i den idag lugna själen och plockar fram den igen en annan dag som jag vet kommer. En dag då själen är trött och jag kommer att stå här och stirra på de tomma obäddade sängarna.