Kan jag lita på dig

Vi sitter i bilen den lilla och jag, vi har haft tid tillsammans bara han och jag. Det är som att samtalsämnena aldrig tar slut.
– Jag älskar att prata med dig, säger han, om jag berättar något för dig talar du om det för någon då?
Jag svarar att det gör jag inte.
– Så jag kan lita på dig?
Som vuxen blir det egentligen komplicerat, det beror ju på vidden av hemligheten.

Men jag tar hans förtroende, vi diskuterar det en stund och sedan håller jag det varsamt och tänker att den här lilla personen som på något vis är så klok trots sin ringa ålder och så snäll  behöver kunna prata med någon, och jag känner tacksamhet över att den personen är jag.

 

Att älska livet

Idag osar det av förväntan och glädje här i de sörmländska skogarna. Skolresan närmar sig med stormsteg och jag får ett sting någonstans längst bak i medvetandet av hur härligt och enkelt livet kan kännas när man är 12 år och längtar oändligt starkt till någonting.

När vi efter stora diskussioner angående packningen får de små i säng kurar den lilla ihop sig under täcket, de små händerna med lite fransiga naglar kramar hårt om den stora grisen de vann på Legoland i somras och han suckar djupt med ett leende,
– Jag älskar det här livet, säger han sen

En värme sprider sig sakta i magtrakten och letar sig runt i kroppen, ända ut i fingertopparna.

Jag kan bara hålla med

Ögonen

Vi myser hela dagen, hennes dotter och jag. Jag tillåter mig en resa längst minnenas boulevard,  jag sluter båda händerna om den varma kaffekoppen i soffan framför samma serie som gick på tv när jag var barnledig för 7 år sedan, bara det  är värt ett snett leende idag.

Vi gör allt i lugn takt hennes dotter och jag, jag tar en lång promenad och vinden är  ljummen. Backarna lyser blått bland de bruna löven som prasslar lite och solen värmer mitt ansikte men får henne att kisa i vagnen.

Men den största behållningen är de där ögonen, de där oskyldiga som ser in i mina helt utan förbehåll utan någon historia och utan några förutfattade meningar. Det känns som om de ser rakt igenom, den oskyldiga blicken har jag inte sett på länge och jag undrar stilla, när försvinner den egentligen?

Min bubbla

Sista dagen på fjället blåser dimman sakta genom trollskogen när vi åker upp i liften, lite mystiskt och det blir alldeles tyst när vi kommer upp mot toppen. Sista dagen grillar vi korv och dricker festis, fikar med kaffebröd. Vi åker vi tills liftarna stänger och benen darrar. Vi äter middag lite senare och kryper upp i soffan med godis och saft, som om veckan inte alls var slut. Vi packar inte idag.

Idag lever jag i min bubbla.

Du lyser

Dina ögon lyser när du sladdar in precis bredvid mig. Du har andan i halsen och pratar fort om din bravad som bestod i att faktiskt åka helt själv i en svart backe. Innan vi åkte tänkte jag att jag inte skulle släppa dig ensam utan ha koll, att du skulle få hålla dig till oss. Jag inser snabbt att det inte är rätt sätt med dig.

Mitt hjärta ler, dina ögon lyser det gör de ofta när du tar dig an någonting. Dina tårtor med fem bottnar och rosa grädde, dina uppfinningar som jag kan hitta i alla husets vrår, lego du bygger i rasande fart, din egna bok jag fick i julklapp. Du vågar, du frågar,  du är klok, som om du varit med förut.

Du är min son, jag har aldrig förut mött någon som du.

Perspektiv

Dagen förflyter på fabriken, lite långsamt men den går framåt, den märkliga känslan av abrupt avslut dröjer sig kvar. Dagen kantas av möten gällande framtid, möjligheter och planer, samtal med dem som känner katastrofen flåsa i nacken. Även skall jag villigt erkänna en ansenlig mängd choklad.

Dagens perspektiv blir en kommentar på ett möte som faktiskt är den första meningen som får mig att tänka på vad som är viktigt i livet, det skulle kunna hända att jag förlorade någonting som är en del av mitt hjärta på ett helt annat plan än detta.

Jag är tacksam för åren jag slitit med mina grova skor på fabrikens linoleumgolv. Tacksam för att jag haft ett arbete som mesta tiden varit givande lärorikt och roligt. Att jag här träffat vänner för livet som trots att de slutat och jag stannat ändå finns kvar. Jag känner ödmjukhet inför familjekänslan som sitter i väggarna och som omslöt mig samma dag jag började för 6 år sedan.

Jag är glad över stödet för länge sedan när jag tog ett livsbeslut för att kunna fortsätta andas och inom dessa väggar sedan träffade personen som gjorde det värt att börja om och som trots att saknaden äter själen och snör ihop strupen varannan vecka fortfarande gör det värt.

Varje sak som händer i livet är ett stickspår, en annan stig som plötsligt viker av från den planerade vägen. Alla gånger jag tagit en sådan stig har livet bjudit på fantastiska äventyr och nya bekantskaper och erfarenheter. Det gäller bara att lita på livet, vännerna och styrkan vi alla besitter oavsett om vi är i kontakt med den eller inte.

 

 

Att vara ett team

Vi är lediga idag, utan tider att passa. Vinden blåser lite kallt men vårens dofter ligger i luften. Jag fotograferar, han fäller träd. Jag smider beställningar, han byter bromsskivor på bilen. Dottern kommer, visserligen hans men jag lånar henne och hennes barn som har en plats i mitt hjärta också.

Jag städar hönshuset vilket jag lovat mig själv länge men skjutit upp som vi lätt gör med saker, 4-åringen hjälper mig mitt bonusbarnbarn, jag njuter av alla frågor, jag glömmer ibland den härliga konversationen man har med barn i den åldern. Mina har rusat iväg.

Jag lagar mat, han städar. Jag jobbar, han letar fönster till sommarens utbyggnad. Vi dricker vin, min högerarm har lagt av, han stryker den.

Vi är ett team utan att behöva planera så mycket, vi får otroligt mycket att hända utan att diskutera det ens.

Han är min livskamrat, den som gav familjelivet ett ansikte, vi saknar er.

Att fundera på

Föreställ dig att du en dag kommer hem och någon har bestämt följande:

Du skall från och med nu ha två hem, du kommer få ta med en mindre väska emellan dessa men ganska ofta kommer du/någon annan att glömma viktiga saker som du egentligen vill ha nära. Det kommer att vara olika regler på dessa två ställen, olika möbler, sängar. dofter, olika personer.

Du kommer dessutom att sakna någon vart du än befinner dig, det får du acceptera. Du kommer att slussas mellan dessa två hus/lägenheter  i minst ett decennium.

Jag skulle nog bara tänka, ha! du är galen.

Eller…….?

 

Det där ”om”

När jag och den lilla åker hem så fastnar vi i backen upp mot gården, jag provar flertalet gånger att liksom gasa mig upp men jag kan tala om att det inte fungerar. Går med fasta steg den lilla biten hem till ladan och hämtar en spade, börjar ösa ut lite sand och kan hända en och en annan svordom slinker ut. Inte heller denna taktik fungerar och just som jag tänker ge upp kommer min granne som vi kan säga har mer rutin på backar och is. Han lyckas faktiskt på andra försöket att l köra upp bilen.

Vi kommer in sent och jag känner att tiden rinner iväg, det är läxor matlagning och dusch på schemat, det blir tufft att hinna.

Då ringer telefonen, det är mannen, han har krockat med bilen. Han är ok det är inte bilen.

Plötsligt känner jag att det inte spelar så stor roll om vi hinner allt på schemat, vi äter sent när mannen kommit hem och jag säger till honom att det enda jag skulle ångra om det som inte får hända hände är att jag inte kramat honom ännu oftare.

Trötta fötter och varma leenden

Idag var en fullmatad dag, mässan var fantastiskt rolig och även om jag fick ett par blåsor på fötterna i stövlarna så kändes den mycket värdefull för våren.
DSC_0238DSC_0237

Hela vår lilla brokiga familj landade efter mässa, kalas, stund hos pappan, och kvällsdisco helt slut i soffan. Varma små händer på armen, hett kaffe i handen och lite trötta skratt till något rätt fånigt tv-program som vi ändå alltid kikar på.
Det dröjer inte länge innan vi får leda upp de små till sina sängar.

Saknaden har inte visat sitt ansikte på länge nu, själen vilar och hjärtat ler här i de sörmländska skogarna