Det där med vägvalen

När jag kommer hem är det kyligt i huset, kyligt och mörkt. Först tänder jag inga lampor utan tar av mig skorna och vandrar omkring sakta i mörkret och tänker att alla kontraster i livet är inte av godo. Men sedan kommer vägskälet, den korsningen jag stått framför nu varannan vecka i snart sex år. Antingen låter jag saknaden ta överhanden och lägga sig som en grå blöt filt över själen eller så väljer jag den andra vägen.

Jag väljer den andra, jag tänder i kaminen, jag ser till att stearinljus brinner på vardagsrumsbordet. Sen tar jag en kopp hett kaffe, en spännande bok och kryper upp i våran mjuka överdimensionerade soffan. När mannen kommer hem sitter vi där tätt tillsammans och ser på tv.

Det blir lite ljusare och lite varmare, men det gör inte att jag saknar dem mindre.

Längtan

En liten spröd röst i telefonen sent på kvällen,  en oro hos en liten att han skall missa aktiviteten som han vill gå på. Jag lugnar honom och säger att jag fixar det.

När jag lagt på luren sitter jag med telefonen länge i handen, det spröda och oroliga. Jag vill bara ta honom i famnen och stryka honom över ryggen, det är sådana stunder saknaden gör sig påmind även rent fysiskt, det knyter sig, men mitt i den knutna näven  känner jag ett stråk av glädje för att jag skall få hämta dem redan på Fredag.

Från himmel till ja vad man nu skall kalla det!

Det är som att Sverige nu äntligen levererar. Jag tror varenda människa i det här landet bara suckar av lycka och svettas i solen väl medvetna om att höstens vindar är i antågande.

Vi är inte sämre. Vi ligger vid poolen och lapar strålarna tillsammans med fina vänner, drinkar och stor middag på altanen. När natten kommer sitter vi kvar ute, ljusen fladdrar i mörkret och barnen somnar under lurviga filtar huller om buller.

När vi vaknar lyser strålarna in genom rullgardinen och vi tänker att det är fint att vi får ännu en dag.
Vi cyklar till Grinda och äter hemmagjord glass, sedan cyklar vi hem. Det är två mil och vi är nöjda och trötta, alla badar och solar lite till.
Jag lagar middag och vi äter i badrockarna ute, igen tänker man förvånat den här sommaren.
När kvällen kommer sitter vi i soffan, det är då känslan kryper på, jag tror den slår oss samtidigt vi tre som sitter där. Tätt ihop, små varma händer söker mina och ju längre tiden går desto närmare tycks vi krypa varandra, vi vet att det är sista stunden.

Nu är det tyst i huset, vi har haft en fantastisk vecka, en underbar helg och nu börjar det där andra, det där som också kan vara fint men annorlunda, det där som jag faktiskt valde själv men som ändå känns påtvingat.

Jag vet inte vad jag skall kalla det.

Svar på frågan

Idag fick jag en fråga, eller rättare sagt ett påstående till mig som samtidigt var  en  fråga.
– Är det ändå inte skönt med så mycket egentid att kunna göra bara vad man känner för.

Varannan vecka innebär en ocean av egentid, du har så plötsligt så mycket tid till ditt förfogande att du inte riktigt vet vad du skall göra av den. Vartefter tiden går så hittar du sätt att fylla den på, bra sätt, härliga sätt, värdefulla sätt det är inte det som är problemet. Lycka kan finnas även de veckorna.

Saken är nog bara att det naturliga i livet är att barnen finns nära när de är små, så länge de bor hemma. Det är en känsla man inte bara skakar av sig, jag har inte vant mig men jag har lärt mig leva med det. Det betyder inte att jag sitter varannan vecka uppkrupen i soffan och blöter ner filten med tårar varje dag eller att jag bara sitter och väntar medan halva livet passerar mig som är oförmögen att ta mig för något alls.

Varannan vecka betyder bara att det alltid saknas någonting, solen värmer inte lika skönt, skrattet kommer inte riktigt lika ofta och jordgubbarna smakar helt enkelt inte lika sött.

Svaret är väl att nej, jag skulle aldrig välja ordet skönt helt enkelt.

 

En Söndagskväll mitt i livet

Det är Söndagskväll här i de sörmländska skogarna. De små är nerbäddade och när jag kikar in genom dörrspringan lyser jordgloben svagt och jag hör deras lugna andetag. Imorgon åker de till sitt andra hem igen och sängarna kommer att står gapande tomma här och bara vänta. De olika legogubbarna kommer lite sorgligt att ligga där på mattan slängda i dagens lek om jag inte plockar upp dem.

Vi är mitt i livet och springer på i en takt vi ändå tycker fungerar. Mannen och jag pratade i morse om det sköna med att snart ha semester, trots att vi försöker andas i vardagen och ta hand om varandra, om familjen så känns timmarna för korta veckorna går för fort.

Vi pratar om att pausa, om att få ha barnen mer än vanligt under de fem veckor vi är lediga. Vi längtar till det där att sitta med en kaffekopp länge på morgonen varje dag, att luta sig tillbaka och hinna läsa morgontidningen så länge vi har lust, att få tid till att göra just ingenting med de små bredvid oss.

Det är en Söndagskväll mitt i livet fel vecka och det jag ser mest fram emot, det som slår alla bad, alla morgonstunder är att inte behöva packa den där extraväskan som far emellan vareviga Måndagsmorgon.

Någonstans därinne

Vi gör en resa mannen och jag den här helgen, bilen susar genom Sverige och skratten avlöser varandra mellan raster på vägkrogar och bensinmackar. Vi spenderar helgen med två fina vänner som också har börjat om sent i livet och hittat det där speciella vi alla längtat efter så länge vi kan minnas faktiskt.

På sängarna lägger jag presenter till de små, färgglada byxor, pärlor och tröjor. Jag börjar släppa på saknaden som hela helgen legat någonstans därinne, någonstans långt bakom allt det andra och skavt lite som en sten i skon jag inte riktigt kan få bort.

Någonstans därinne glider dörren upp på glänt, den släpper in lite av den glädje jag vet kommer att bubbla ut och slå upp den på vid gavel i morgon när jag ser deras små ansikten spricka upp i leenden som gör livet så där himla fantastiskt.

Skrattrynkor

– Mamma varför är du så rynkig?
Först vet jag inte vad jag skall svara på en sådan fråga, vadå är jag ovanligt rynkig. Funderar på om jag skall ha en utläggning om att min kropp är min karta, den berättar mitt liv med sina linjer, ärr och rynkor. Jämfört med hans karta där resan precis tagit sin början har min självklart mer linjer, jag funderar på det men låter bli.

– Det är helt enkelt för att jag haft så himla roligt, svarar jag.

Jag saknar de små funderingarna, de små frågorna, det självklara i att det alltid finns någonting att prata om.

Det här med tiden&livet

Ett besök hos en nära som har levt ett helt liv,

– Jag kan inte fatta att det snart är slut, det gick så fort, säger han.
Det påtagliga i att livet snart sluter sina händer och ger upp.
En liten i knät, en liten som precis har börjat sin resa och ser allting som för första gången, hon ler oförstört mot de ögon som är trötta och grumliga.

Jag borrar in näsan i hennes lilla nacke och hon skrattar, jag vill bara stanna där, det andra känns främmande.

På vägen hem stannar jag på en rastplats och låter tårarna rinna en stund medan jag röker en cigarett jag vet att jag inte borde. Det här är ingen instagrambild direkt och jag  kurar ihop mig i vinden. Det här är livet i all sin riktighet på något vis.

Jag kör alldeles för fort hem och det känns som om jag aldrig har saknat er mer än i den stunden.

Att snubbla

Livet med barn består mycket i att plocka, jag plockar upp leksaker, plockar i och ur diskmaskinen. Jag plockar skor i hallen och flyttar på väskor, gymnastikpåsar och jackor som alltid av någon anledning glider av kroken.

Jag snubblar över kontrollerna till spelen och plockar tvätt, hänger tvätt och plockar upp diverse olika skott som hamnar på alla möjliga och omöjliga olika ställen.

Det är liv och rörelse, det händer saker varje sekund.

Det här är veckan då jag inte plockar, sakerna står orörda där jag sist lämnade dem, det blir inte så mycket tvätt och inte så mycket disk heller eftersom det är veckan då vi inte äter varm mat. Jag snubblar inte över någonting i hallen och inga leksaker plockas fram.

Lycka för mig är att snubbla

 

 

Myror i kroppen

Jag vandrar runt i huset, jag har en känsla av oro och rastlöshet i kroppen, en känsla i magen jag inte kan definiera. Känslan är en knuten näve samtidigt som en varm känsla stryker den näven för att lösa upp greppen, saknaden.

Dörren som varit stängd börjar sakta glida upp, jag håller emot lite lätt, får inte låta den blåsa upp på vid gavel, inte ännu det har jag lärt mig.

Jag har myror i kroppen, jag går runt och gör allt och ingenting samtidigt, kan det inte bara bli Måndag är en tanke som gör sig påmind någonstans bak i huvudet.

Jag vill att ni kommer hem nu.