När fantasin får en chans

Av olika anledningar plockas plattorn bort den här veckan. Vi brukar ha ”plattfri tid” men har nog aldrig plockat undan dem helt men den här gången blir det så.
Jag tänker i mitt stilla sinne att det kommer bli krångligt, svårt och resultera i ganska mycket tjafs. Jag säger lugnt att det här blir en annorlunda vecka. Vi skall röra oss ute varje dag och gå eller cykla, vi skall hjälpas åt med måltiderna och kanske gjuta i betong och göra smycken.

Vad som händer är lite skrämmande men härligt, ingen säger emot. Dag tre står det olika gubbar högt och lågt i hela huset när jag vaknar. De står i olika formationer och är en del av en lek jag inte förstår. Vi går ut i solen varje dag och pratar om hösten och händelser som varit. Vi lagar luncher tillsammans som de små garnerar som restaurangtallrikar. De bakar helt själva och läser receptet noga innan kakan som blev fantastisk får stå för mellanmål den dagen.

Vi vuxna sitter mycket vid våra plattor och telefoner, vi delar och fotar, se bara flödet på alla sociala medier. Men jag känner efter de här dagarna att deras fantasi blockeras. Nu flödar den fritt och det enda spel de spelar lite på eftermiddagen är ett sportspel där de rör hela kroppen och spelar tillsammans och deras glada rop ekar i väggarna.

Jag tror att jag hädanefter kommer införa plattfria dagar istället.

Det där med familjen och fullt hus

Det är någonting visst med att ha hela familjen samlad under samma tak. Jag får en känsla av att det är festligt, att det är viktigt. Jag tror att julen är det som ligger närmast i tanken, eller midsommar för den delen, eller födelsedagar.

När jag tänker efter så händer det lite då och då. Just denna gång var det jag som hade fyllt, den bästa presenten var att alla kom, att alla sov över och att vi fick dricka färgglada drinkar när natten sänkte sig över de sörmländska skogarna och grilla hamburgare, äta kladdkaka och dricka hett kaffe i solen hela söndagseftermiddagen.

Vardag

När vi kommer hem kokar mannen hett starkt kaffe, för han vet att jag behöver det. Vi sitter och dinglar med benen vid altanen där poolen sedan skall stå. Vi pratar om livets allvarliga, när det inte riktigt stämmer mellan veckorna om hur allting fungerar. Jag tror alla är med om det i någon grad förr eller senare, mer eller mindre allvarligt från gång till gång, det är lite vardag i livet varannan vecka.

Vi ser ut över gården, smedjan och mitt i allt som idag är lite sorgligt bor det en sann glädje någonstans därinne som fortfarande känner en djup tacksamhet över att det här nu är vår vardag.

DSC_0003

 

Fart, trötthet och röda näsor

Dagen bjuder återigen på sol, den reflekterar sig i det vita och gör våra näsor och kinder blossande röda trots hög solskyddsfaktor. Vi äter äggsmörgås i backen och köper kaffe i pappmuggar. Idag vågar jag släppa på, farten får mina ögon att tåras och den lilla att klappa i händerna. Det är det där med att släppa kontrollen, har alltid betytt skräckblandad förtjusning för mig i livet.

När vi kommer hem till stugan är alla trötta, tystnaden sänker sig, hörlurar, telefoner och plattor, det nya sättet att koppla av, själv har jag med mig en bok men det blir inte av. Jag steker pannkakor inför morgondagen istället.

Vi smörjer våra näsor med kyl kräm, vi har tid att sitta nära i soffan och se på SVT Play, idag äter vi spagetti och köttfärssås i underställ.

Att komma fram

Det är något visst med att resa iväg långt hemifrån. Att hämta de små på en parkering i Gävle, plötsligt fylls bilen av ljud, skratt och livliga diskussioner. Vi stannar i Mora och äter pizza, den lilla hoppar upp på höga stenmurar och ner igen och får mitt hjärta att slå dubbla volter.

Det är något visst med att låsa upp stugan sen kväll, alla är trötta men rusar in för att se först, för att välja rum, för att utbrista att det är en ”ascool” stuga, helt perfekt.

Det finns en charm i att sitta efter första dagen i soffan, alla har ont i fötterna, alla har träningsvärk, alla har ett leende på läpparna när vi släcker ner och ser fram emot nästa dag. Solen får snön att gnistra, farten gör att ögonen tåras och vi dricker svindyrt kaffe tätt ihop medan de små hoppar i en backe med så många bucklor att jag aldrig skulle drömma om att göra dem sällskap för ovanlighetens skull.

Att våga

Att våga börja om kan också betyda att våga andra saker. Ibland bjuder livet in till en stig som bara funnits i dagdrömmarna. Plötsligt finns stigen där i livet, på riktigt. Jag ser den slingra sig bort i skogen där solen spelar ner bland träden.

Magkänslan säger att jag inte skall tveka, vik av, ta ett djupt andetag våga lita på människorna som står bredvid och också vill gå stigen. Hjärtat vill också vika av, förnuftet säger att det kan bli lite skrämmande lite annorlunda men säkert spännande.

Jag tror att vi alltid skall lyssna på magen och hjärtat, jag tror förnuftet är bra att ha men ibland sätter det gränser som egentligen inte finns.

Vi kommer att ta stigen, som vi sagt nu till varandra otaliga gånger senaste tiden, vissa chanser kommer inte tillbaka. När vi sitter i gungstolen sent i livet tror jag inte vi kommer ångra det vi vågade oavsett utgång utan i så fall de chanser vi ville ta men lät gå förbi.

DSC_0042

När larmet tystnat

Vi sitter på leklandet och förundras, min första tanke bli på programmet vi ibland ser, familjen annorlunda, det är fascinerande. Ljudnivån där vi sitter är så hög att det är svårt att prata med varandra, vi försöker tappert ett par gånger att föra någon form utav samtal men ger upp och slappnar av i de djupa skinnfotöljerna.

Efter hemkomsten kryper jag upp i soffan med den store och ser på två avsnitt av vår favoritdeckare, jag dricker hett kaffe i blommig mugg och vi knaprar tillsammans i oss godisresterna från gårdagen.

När larmet tystnat, dagen givit mycket glädje till en som är liten och vi landar på gården i de sörmländska skogarna känns livet mer än ok, mycket mer.

DSC_0011

Fredag

Vi åker tidigt från jobbet idag, stannar på vad som känns som tusen ställen på väg hem och gör diverse ärenden. Vi äter grillkorv med mos och stryker kläder, skjutsar till disco, planerar kalaset som går av stapeln imorgon, bäddar för övernattning.

Denna kväll kramas vi när vi möts i olika dörrposter

DSC_0016

Saker jag minns en dag i livet

På vägen till jobbet hamnar jag bakom en EPA-traktor, jag minns en annan tid i livet för inte  så länge sedan när det fick blodtrycket att rusa och irritationen att brinna. Nu lägger jag mig i 30km/timman och passar på att andas lite djupare.

På vägen till en fin vän åker jag förbi ett par som sätter upp en kärve på tomten. Jag minns förra vintern när jag gjorde detsamma, glad i hågen lyckades jag banka ner stolpen och fästa kärven. Bara 30 minuter senare står en stor älg där och ”glufs” så var den kärven borta, i år har jag struntat i att försöka.

Jag minns med värme dagen innan bröllopet när jag och mannen provdansade bröllopsvalsen i fleece tröjor och gummistövlar i ladan, fortfarande ett av de mest romantiska minnena från den sommaren faktiskt.

 

En varm paus

Vi tar en paus när eftermiddagssolen sänker sig bakom grantopparna och åker till ett annat hus som visserligen också är beläget i de sörmländska skogarna men på en annan plats. Där lagas det varm mat i dubbel bemärkelse, där brinner ljusen och byggfläkten surrar för att torka ut vattenläckan. Där är halva taket målat i vitt och diskussionerna går högt och lågt om relationer och vardagsstressen som blåst bort om så bara för ett par dagar.

Där finns en stor skål med plockgodis och melodifestivalen på hög volym till både hurrarop men mest burop denna kväll.

En kort paus i det vi benämner livet där vi andas ut en stund, sitter nära varandra i soffan och äter alldeles för mycket blåbärspaj med vaniljvisp.