Blå skor och en stadig hand

Idag går vi en kvällspromenad mannen och jag, egentligen har jag ingen lust från början. Jag sitter nerkrupen i soffan och ser på en tårdrypande film med hörlurar och skålen med frukt så nära att jag knappt behöver sträcka ut handen.
Jag stänger ute saknaden ikväll, jag stänger ut tystnaden och helgens stökiga rester av den stora trasselsudd som är vår familj.

Så jag tvekar när han frågar, ni vet när man helst bara vill dra filten ännu tätare och glida bort i en annan värld, en värld där allting har bakrundsmusik vilket skulle hjälpa ibland och där alla är sådär charmigt sjaviga, men i sista sekunden ändrar jag mig.

Vi går i kvällssolen den kort promenaden, det är en magisk kväll och sjön är som en glittrande spegel där solen reflekteras och kastar tillbaka solkatter som får mig att kisa fast klockan är sent. Det gröna runtomkring ser nästan målat ut och blommornas doft och luftens surrande gör att jag är tacksam för att jag ångrade mig.

Han har en varm stadig hand den där mannen, vi går i takt och skrattar länge när vi av en händelse ser att vi båda köpt blå gympaskor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *