Det här med missarna

Det är fortfarande ljust ute när jag hämtar mannen utanför jobbet. Vi är förväntansfulla, vi skall åka och titta på en ny bil, en sådan som passar vårt nuvarande liv bättre.
Allt ser bra ut på bilderna och efter samtal med firman bestämmer vi att det nog är värt resan på de 25 milen. På vägen samtalar vi om hur det kommer kännas att åka tillbaka i vår nya bil, den svarta, blanka, fina och vi hinner samtala om mycket annat viktigt i livet också under resan genom skogarna.
Det är nästan bara skog märker vi efter en stund. Då och då dyker ett litet samhälle upp för att lika snabbt försvinna igen och slukas av träden och mörkret som nu fallit.

Vi kör vilse, vi stannar vid vägkanten ett antal gånger och skrattar åt GPS.:en som hela tiden tappar signalen. Vi får nästan bensinstopp utanför den lilla orten som vi trodde skulle ha en mack, det visade sig vara fel.

Väl framme ungefär en kvart innan stället stänger ser vi bilen utanför, vi kliver ur och försöker se det hela positivt. Den är verkligen väldigt ful, ful och skadad lite överallt. Sätet på förarsidan är malätet med stora hål och där lacken har släppt har någon gjort ett tafatt försök att måla över det men utan vidare framgång.
Vi provkör ändå, vi tittar på varandra lite från sidan och hejar glatt på de få positiva sakerna vi märker, den går ju bra, ja förutom bromsarna då som inte riktigt fungerar.

Vi hoppar ur och lämnar tillbaka nycklarna, det fanns aldrig ens på kartan egentligen att köpa den. Vi sitter i bilen igen och inser att det kommer ta ytterligare 2,5 timmar att komma hem.

Vi skrattar en stor del av den vägen. Vi köper latte på macken och äter lakritscenter fast det är Måndag. Vi pratar om livet och om oss, om barnen, jobbet och det ganska roliga faktum att vi var helt säkra på att vi skulle ha åkt en annan bil hem.
Precis då blir vi omkörda av en sådan bil vi trodde vi skulle åka i, som att ett parallellt liv kör om oss, vi skrattar mer.

Det var en stor miss med bilen, trots bra magkänsla och efterforskningar, men där i vår gamla bil med skrattet i magen och de mörka skogarna som susar förbi mitt fönster tänker jag ändå bara på att jag är mycket lyckligt lottad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *